Vad får/ får inte polisen göra

Enligt boken Polismål – När poliser är de misstänkta gjordes drygt 4000 anmälningar mot polisen år 2010. Boken belyser fall främst under 2000-talet som prövats av åklagare och domstolar och ger svar på regler kring polisens befogenheter. Boken är utgiven av Norstedts Juridik, 2011.

Identifiera sig

• Norée (2011) tar upp polisens skyldighet att i sitt arbete identifiera sig. Enligt JO bör polisen på begäran uppge sitt riktiga namn. Om inte särskilda förutsättningar föreligger t ex risk för trakasserier.

• ”Det finns ingen allmän skyldighet att lyda poliser i vårt land eller att legitimera sig. /.../ Det gör att en polis inte kan tvinga någon att uppge sin identitet”. Alla polisbefallningar får inte genomföras med tvång.

Visitation

En polis som griper, omhändertar eller avlägsnar någon får kroppsvisitera (samt ev väska) i den utsträckning som är nödvändig för att fastställa identitet och av säkerhetsskäl för att ta hand om farliga föremål (PL 19 § 1 st.).

Enligt rättegångsbalken kap 28 11 § får kroppsvisitation göras på den som är skäligen misstänkt för ett brott där fängelse kan följa. Annan än den misstänkta får visiteras om det finns synnerligen anledning att anta att det har betydelse för utredningen. Den som skäligen kan misstänkas för ett brott där fängelse kan följa, får kroppsbesiktigas (undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov. Är det ”fara i dröjsmål” får beslut om husrannsakan och besiktning tas av polisman.

Frihetsberövande

”För att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten får polisen med bland annat stöd av 24 kap 7 § RB gripa personer som åtminstone skäligen misstänks för brott och med stöd av 11-18 § RB /.../ tillfälligt omhänderta personer som utgör en fara för sig själva eller någon annan.

Ett gripande förutsätter misstanke om brott, medan ett tillfälligt omhändertagande inte kräver något nödvändigt samband med brott. /.../ Samtliga fall är laga frihetsberövanden /.../ Ett frihetsberövande förutsätter en individuell bedömning i varje enskilt fall. /../ Andra inskränkningar av rörelsefriheten är medtagande och hämtning till förhör i kombination med kvarhållande” (23 kap. 7-9 §§ RB) (Noréen, 2011, s 31,32).

Avvisa = beordra någon att lämna eller ej inträda

Avlägsna = handgripligen föra bort någon från en plats

Omhänderta = handgripligen föra en person till en plats, ex polisstation

Enligt Polishandboken (Kärrholm & Elmebo, 2014) får polisen avvisa och avlägsna en person om den allmänna ordningen störs (inte bara om polisen störs), en omedelbar fara utgörs eller för att avvärja en straffbelagd handling (Pl 13 §). Personen ska underrättas om anledningen snarast möjligt och åtgärden ska anmälas till förman (Pl 15 §).

Personen får även tillfälligt omhändertas och tas i förvar (om nödvändigt för ordning och säkerhet) (PL 13 §). Personen ska isåfall förhöras snarast möjligt och därefter friges. Ingen får hållas kvar längre än 6 timmar. Om det är av synnerlig vikt att personen identifieras och denna är okänd kan personen hållas i 12 timmar (PL 16 §). Vid omhändertagandet ska det inte orsaka större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till syftet eller väcker onödig uppmärksamhet (PL 17 §). Om personen begär det ska anhörig underrättas om åtgärden, men endast om det ske utan men för brottsutredningen (Pl 17 a §).

Misstankegrad

Kan misstänkas = lägsta misstanke-graden.

Skäligen misstänkt = en eller flera konkreta omständigheter som med viss styrka talar för att personen har begått gärningen som misstanken avser.

Sannolika skäl = misstanken vid en objektiv bedömning framstår som berättigad

Den som befinner sig på en plats där ett brott förövats är skyldig att omedelbart följa med till ett förhör (RB 23:8).

Förundersökning

Förundersökning ska inledas om det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Om det är uppenbart att brottet inte går att utreda behöver inte förundersökning inledas (RB 23:1). Innan förundersökning inleds får polisen hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen (RB 23:3 st 3).

Beslag

Föremål som kan ha betydelse för utredning om brott får tas i beslag (RB 27:1).

Husrannsakan

Om det finns anledning att anta att ett brott begåtts där fängelse kan följa, får husrannsakan göras för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredningen. Hos annan än den som är skäligen misstänkt får husrannsakan endast göras om brottet begåtts hos hen eller om den misstänkta gripits där eller om det finns synnerlig anledning att det ska anträffas föremål/betydelse för utredning av brott (RB 28:1 §). En husrannsakan får ävem göras för att söka efter person som ska ex gripas (RB 28:2). Vid husrannsakan ska ej olägenhet eller skada förorsakas utöver vad som är oundgängligen nödvändigt och ska ej utan särskilt skäl ske mellan kl 21:00 – 06:00 (RB 28:6).

Dokumentation och rapportering

”Alla polisingripanden ska noga dokumenteras. Enligt 27 § PL gäller en generell skyldighet att föra protokoll över varje polisingripande som innebär att någon grips eller omhändertas. Ett sådant protokoll ska innehålla skälen för åtgärden” (Noréen, 2011, s 42).

När en polisman får kännedom om ett brott som lyder under allmänt åtal ska hen lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske (PL 9§ 1 st).

Ansvar och krav på lagstöd

”Varje polis ansvarar själv för sina handlingar. En polis kan sålunda inte undgå straffrättsligt ansvar enbart på den grunden att polisen är underordnad en överordnad polis” (Noréen, 2011, s 46).

Polisen har befogenheter att på olika sätt ingripa. ”Befogenheterna regleras främst i rättegångsbalken och polislagen. /.../ Av kravet på lagstöd följer att en polis, oavsett vad han eller hon anser om behovet av ett visst förfarande, inte får tillämpa reglerna på ett sådant sätt att polisen i praktiken utvidgar reglernas tillämpningsområde utöver vad som följer av lagtext och förarbeten. Det finns inget utrymme för att låta effektivitet gå före rättssäkerhet. Kravet på lagstöd innebär följaktligen inte bara att ett polisingripande med tvång måste ha stöd i lag, utan även att det måste ske på det sätt som föreskrivs i lagen. Eftersom det handlar om regler som utgör undantag från grundlagsskyddet ska de tolkas restriktivt. Det har HD slagit fast i NJA 1996 s.577” (Noréen, 2011, s 53, 54).

Principen om behov och proportionalitet

Polisen får aldrig ”provocera eller förmå någon att begå brott som denne annars inte skulle ha begått. /.../ Det finns idag ett starkt behov av en lagreglering på detta område” (Noréen, 2011, s 59).

I boken tas ett rättsfall upp om en husrannsakan trots att lagliga förutsättningar för detta saknades. Åklagaren ansåg med hänvisning till reglerna om husrannsakan (28 kap. 1 § RB) och beslag (27 kap. 1 § RB) att det inte fanns lagstöd för att beslut om husrannsakan på grund av misstanke om bruk av narkotika. Förundersökning lades ner men enligt författaren finns skäl att påminna om en princip som anses styra användningen av tvångsmedel: ändamålsprincipen. ”Tvångsmedel får användas endast för de syften som anges i lagen och att verkställigheten inte får ha ett annat syfte än vad som beslutats i det enskilda fallet” (Noréen, 2011, s 63).

Använda våld

i 10 § PL regleras polisers rätt till våldsanvändning. Om andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, får polisen använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, OM

• hen möts med våld eller hot om våld

• någon som ska häktas, anhållas eller frihetsberövas försöker undkomma eller om polisen möts av motstånd när hen ska verkställa frihetsberövandet

• det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller är fara för liv, hälsa, värdefull egendom eller miljöskada

• det är nödvändigt för den allmänna ordningen/ säkerheten och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld

Tjänstefel

Tjänstefel ska bara tillämpas om det inte går att döma för något annat brott i första hand (t ex ofredande eller olaga tvång) och innebär att polisen ”uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften” (20 kap. 1 § BrB). Straffansvar kan även inträda om polisen åsidosatt allmänna riktlinjer och principer eller underlåtenhet att handla om polisen var skyldig att ingripa.

”Någon regel som innebär att en polis är skyldig att ingripa rent fysiskt i varje situation där polisen iakttar personer som begår brott eller uppträder störande finns inte. Huvudregeln är att polisen ska ingripa på det sätt som situationen kräver” (Noréen, 2011, s 53).