Det är hemskt att ha varit med om ett brott och/eller att se sin anhörig utsättas för brott av polisen. En statlig myndighet som ska inge förtroende och bidra till trygghet har gjort fel mot en och man är i en situation som man inte kunde påverka.

 

Brottsoffer behöver tid och hjälp att bearbeta vad som hänt. Många får fysiska och psykiska reaktioner efter ett brott och upplever det som att man förlorat kontrollen över sitt liv. Detta mående kan finnas kvar lång tid efter det att brottet skedde. Den som upprepande utsätts för brott riskerar att hamna i en svårare kris. De ständiga upprepningarna förhindrar bearbetning och gör såren djupare.

 

Brott drabbar människor olika. Vissa reaktioner är dock vanliga:

 

• Känslor av kaos och overklighet, man förstår inte vad som hänt

• Känslor av övergivenhet, rädsla för att vara ensam och behov av omtanke och närhet.

• Ilska, irritation och ökad misstänksamhet.

• Skamkänslor, skuldkänslor och självanklagelser.

• Rädsla för social samvaro.

• Koncentrationssvårigheter och sömnstörningar.

• Skräck för att möta gärningsmannen eller för att brottet ska upprepas.

• Olika former av ångest, ofta förknippad med återupplevelser av det som hänt (flashbacks).

• Rädsla vid oväntade/starka ljud och snabba rörelser.

• Darrningar, svettningar och yrsel.

• Svaghet i muskler, magproblem, illamående och kräkningar.

• Tryck över bröstet och andningssvårigheter.

• Hjärtklappning/oregelbunden hjärtrytm.

 

Kris

För många brottsoffer innebär brottet en kris-upplevelse. En kris sägs man befinna sig i när ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man ska förstå och psykiskt kunna bemästra den uppkomna situationen. Man talar om fyra faser:

 

 

Chock-fasen

Under denna tid håller den drabbade med all sin kraft det inträffade ifrån sig. Det har ännu inte öppnats någon väg att ”ta in” det inträffade och bearbeta det. På ytan kan den drabbade verka lugn men under ytan råder kaos. Personen kan efteråt ha svårt att minnas vad som sagts eller hänt. Under chockfasen kan en rad reaktioner komma till uttryck, förvirring, förnekelse, apati, hyperaktivitet, panik, gråt och skratt. I denna fas behöver personen trygghet, omsorg och beskydd.

 

 

Reaktions-fasen

Reaktionsfasen börjar när den drabbade öppnar ögonen för det som skett. Ett svårt psykiskt omställningsarbete tar vid när händelsen ska integreras i medvetandet. Smärtan uppfattas så småningom fullt ut vilket kan medföra ett påtagligt lidande. Många får sömnsvårigheter. Några upplever inre kaos, sorg, förtvivlan, tomhet, isolering, får okontrollerbara utbrott och kanske självmordstankar. Vissa kan börja bruka stimulerande eller dämpande medel.

 

Det är viktigt att få hjälp i och ur denna fas och uppleva att medmänniskor bryr sig om hur det går.

Den drabbade personen försöker i denna fas att integrera verkligheten. Detta aktiverar ofta försvarsmekanismer som är en del av bearbetningen. De är ett skydd som den drabbade kan behöva under en viss period, en hjälp för att ta sig igenom upplevelsen och kunna ta in verkligheten. Försvarsmekanism kan vara: 

• regression - gråt och behov av att få tröst och medlidande
• bortträgning - känslor och händelser stängs ute för att slippa ångestskapande känslor
• rationalisering - händelsen bortförklaras som acceptabel för att minska sin upplevelse av hot eller skuld
• intellektualisering - händelsens känslomässiga innehåll skjuts bort
• projektion - andra tillskrivs känslor som personen själv omedvetet har men inte kan acceptera. Uttrycks ofta som ilska/irritation.

Bearbetsningsfasen

Den kan pågå under lång tid och är ofta fortsatt präglad av smärtsamma återupplevelser. Med tiden

bryter dock smärtan igenom med allt längre mellanrum. Under denna fas börjar personen återigen vända sig mot framtiden i stället för att som tidigare ha varit helt uppfylld av händelsen och det som varit. De symptom som förekommit kan fortfarande finnas men avtar undan för undan, gamla

aktiviteter återupptas och personen börjar öppna sig för nya erfarenheter.

 

 

Nyorienteringsfasen

Under denna fas accepterar personen den traumatiska händelsen och lämnar den bakom sig. Även om den givit ärr upplever personen att livet går vidare. Händelsen har integrerats bland personens

övriga livserfarenheter och kan ge en bättre beredskap för hantering av kriser av olika slag senare i livet. Personen kan ha fått ett djupare förhållande till livet och omprövat gamla värderingar.